Kluven.....

Det känns som om jag har en begynnande 30-års kris. Fattar knappt att jag fyller så mycket, känner mig som 23 ungefär. (förutom kroppen som känns som mkt äldre ibland)

Jag kan dessutom inte fatta att så många saker jag trodde skulle hänt vid den åldern inte har gjort det. Barn främst trodde jag att jag skulle ha, vilket ökar på min kriskänsla, mer än åldern i sig. Det klart att man har vissa förväntningar på livet och när det inte skett känns det konstigt. Min sambo har lite svårt att se det så, för han har inga förväntningar säger han, vilket nog är skönt. Att han alltid ska vara så stabil, klok och enkelt självklar.....något jag verkligen inte är alla gånger.

Däremot gjorde jag något i mitt liv som jag ska vara stolt över, även om jag knappt kommit halvvägs än, det var ett enormt steg att börja plugga och ta kontroll över mitt yrkesliv. Det är nog det bästa och kanske första jag gjort för min egen skull känns det som. Håller tummarna att motivationen kommer tillbaka och att allt går bra och tiden går fort, för jag vill jobba!

Just nu funderar jag på hur jag ska fira min 30-års dag. Ska jag ens fira? Hur i så fall? Med vilka? De senaste åren har jag inte firat mina födelsedagar, mer än att enkelt fikat med vår familj och våra 2 närmsta kompisar. Det saknas ju 3 personer i mitt liv och då är det inte roligt att fira längre (mina 3 bröder). Dessutom är det jobbigt att fixa med allt och framförallt att vara i fokus. Jag skulle vilja åka bort när jag fyller år, men ändå är det roligt att träffa alla och få roliga presenter är ju lite kul.....men orkar jag....en del av mig får verkligen beslutsångest och vill glömma bort allt....eller slå på stort för en gångs skull....