Har jag rätt att klaga....?

Har nu haft 2 dagar av praktik och det är kul att träffa barnen, men min handledare är inte lika kul, inte när det gäller uppgifterna eller planering iaf, vi kan prata om annat och det känns bra ändå och hon visar och berättar en del när det uppstår något. Däremot vill hon att jag gör mer än nödvändigt, och det vill ju inte jag egentligen men har svårt att säga nej. Har egentligen en uppgift att göra något med kursens innehåll, ljud och ljud. Den kan jag genomföra närsom men det är bestämt att jag gör experiment kring ämnena med 5 årsgruppen vid 2 tillfällen. 1 mer än nödvändigt alltså.
Sen ska jag ha helhetsansvar och göra det handledaren skulle gjort, typ samling, matbord, läsvila osv. Under 7 dagar ska jag ha detta och då tycker hon att jag har samling alla dessa dagar, fast hon skulle haft det 4 av dagarna.
Dessutom tyckte hon att när hon planerar ska jag göra nåt annat, så varför inte ha en gympagrupp tänkte hon, vilket hon aldrig har annars då.
Sen är det 2 av mina helhetsansvardagar som de inte har någon aktivitet planerad, då tycker hon att jag ska stanna inne med några barn och göra någon aktivitet för barnen tycker det är spännande.
Sen ska jag även undersöka pedagogisk dokumentation och hur de använder sig av naturvetenskap, vilket är skolans uppgifter. Även en utvecklingsplan ska jag göra, har vissa mål att uppfölja under mina 3 v.

Det känns som mycket att planera och genomföra. Dessutom gör jag rätt många timmar, minns inte hur många men har 2 korta dagar där jag går 7.30-13.30 utan rast. Sen gör jag minst 7 tim/dag.....har jag rätt att klaga egentligen? Borde jag inte vara glad för utvecklingsmöjligheterna jag får? Eller får jag klaga lite med tanke på att jag klarat av jobbet i 8,5 år utan större problem?

Inser jag att det känns som för mycket ska jag säga ifrån, iaf göra ett försök. Kan även ta upp vissa frågor när fältmentorn kommer på torsdag. Om hur många timmar ska man göra, vad ska man göra osv. Vill vara nöjd med allt och göra ett bra jobb men just nu är det lite motigt för jag blir bara stressad av extra ansvar. Framförallt samlingarna med tanke på att jag ska behålla barnens intresse i 15 min/dag i 7dagar och inte bli uttråkad själv heller. De sjunger och leker lekar mest, men ibland är det 20 barn där så det känns som många, även om handledaren sitter med......

Jaja, det är kul att träffa barnen iaf, de blir glada att se mig och vill vara med mig och hitta på saker och spela spel. :)

Helgen och kommande veckan

Ja förutom 30 årsfesten så har jag inte gjort mycket i helgen. Känns som om jag behöver vila och ladda inför 3 veckors VFU, praktik, som jag just nu inte direkt ser fram emot. Det ska bli kul att träffa barnen igen men det känns sådär ändå. Trivs inte helt bra, även om jag inte kan säga vad som gör det så. Dessutom tycker jag ibland att ansvaret och uppgifterna förstör det roliga, dagarna känns onödigt långa och det är inte som att jobba, vilket jag saknar massor och jobbet vet jag att jag klarar av så praktiken känns ibland lite onödig. Måste hur som helst förbereda mig mentalt och med uppgifter och alla kläder som ska tas med imorrn bitti. Har dessutom inte jättemånga förslag på uppgiftern jag ska göra som ska handla om ljus och ljud, men det ska vi få lite hjälp av handledaren så det löser sig. Har ju även mötet med fältmentorn att se fram emot, kommer nog bli bra fast det känns lite onödigt att ha samtal.

Det positiva är att jag om jag vill kan spendera rasten på stan i Nyköping, då det är nära förskolan. :)

Min vän Charlotte

Igår firades min kompis Challe, som fyllde 30 år. Tänkte berätta om vår relation och hennes familj som jag i princip adopterat. Hon är stark, envis, nogrann, sträng och har bestämda åsikter men vill alla väl och är snäll. Hon har sin sambo H och sötaste flickan, E som jag älskar massor och som gillar mig med. Hon brukar fråga om jag ska komma och fika, då jag oftast tagit med mig fika sista tiden....ska nog sluta med det :).

Vi växte upp i radhus i ett perfekt område för barnfamiljer, massor av barn och alla lekte med alla. Vi bodde snett över gatan till varandra. Jag vet att jag var 9 månader när min familj flyttade dit och tror att hennes familj kom knappt ett år senare. Vi brukar iaf säga att vi varit kompisar sen vi var 2 år, så det blir 28 år i år....shit....

Vi lekte i princip jämt och jag var mycket hemma hos dem och åt mat, ibland konstig mat, då mamman i familjen är ungrare. Hon har 2 syskon, en storebror som alltid bråkade med oss (som fick många nagelmärken av mig, typ d enda jag kunde göra som gjorde ont på honom), men som jag var kär i när jag var liten, han är 2 år äldre än oss. Hans mamma kom en dag och sa till min mamma att vi skulle bli släkt, för han och jag skulle gifta oss...:) Hon har även en lillasyster som var irriterande men rolig att vara med när hon var liten, som är 2 år yngre. Till och med vår katt bodde där ibland, han brukade gå dit på morgonen och dricka te minns jag, eller va med oss när vi spelade spel i deras vardagsrum, gärna PÅ spelet oxå. När familjen flyttade nån gång under lågstadiet var vi båda sura, alltså katten och jag. Han la sig i en av deras flyttlådor....

Ja förresten så gick vi ju i samma klass från lekis till slutet gymnasiet, minus första året på gymnasiet då vi hamnade i olika klasser.

När deras mormor dog minns jag att jag var för blyg för att fråga själv, så mamma fick fråga om jag fick ha deras mamma som gudmor (då jag inte hade någon) och hon blev jätteglad trots att det var efter begravningen. Kanske det var därför jag ville fråga just då för att göra henne gladare (jag var 11 år då). När mina föräldrar skilde sig var jag ännu mer hemma hos dem och de känns som syskon till mig för vi tjejer har bra kontakt idag.

Under åren har det gått upp och ner med hur mycket vi umgåtts. Hon hade en kusin som gick i samma klass och i början skulle de hålla ihop (till mitt förtret), sen blev jag mer kompis med kusinen än med Challe och spelade ju fotboll och hade andra vänner. Men den som finns kvar idag är hon och det kommer hon alltid göra. Vi är aldrig osams, kan prata om allt, pratar sällan kortare än 40 min i telefonen, har hon märkt. Vi har inte samma intressen direkt, vissa gemensamma men inte så många, men det spelar ingen roll. Vi måste inte ha kontakt ofta eller umgås ofta för att vara nära vänner. Jobb, skola och vardag tar ju tid. Det som underlättar kontakten är ju att våra sambos är vänner sen högstadiet. För de vill ju ses också. Hans familj är också stor och Tobbe är nära dem som jag är med Challes familj, vilket är lite kul.

Hennes familj är iaf som min familj, och ibland som jag önskar att min familj var. Den är stor och välkomnande, finns fler som räknas till familj utan faktiska blodsband och när alla samlas blir vi många. Tobbe passar in perfekt och när vi ses handlar det om typ 10 timmar och inte 2 som brukar va det normala i våra familjer annars. Dessutom är det mycket mat, vin och efterrätter, och då menar jag MYCKET, fler skulle kunna komma och äta om det fanns plats. Challe brukar efter fikat gå tillbaka och äta mer mat, vilket inte syns då hon e smal som en sticka. Hon är makalös på att äta...

Min kontakt med hennes lillasyster har blivit bättre sen vi blev vuxna, vi hörs av och ses även om inte Challe är med. Hon är tuff och har starka åsikter och har vuxit massor sen hon var liten, känns mer vuxen än mig ibland. Hon har en ny liten O med sin man, ännu en unge att mysa med. :) Däremot är jag inte så nära deras bror, för honom träffar jag sällan och lite småsaker stör jag mig på när det gäller honom och hans sambo, men jag gillar dem och han var kompis med min bror. Mamman i familjen är en matriark, verkligen. Hon ska ha koll på allt, kan bäst och vet bäst och vill alla väl men det kan bli så fel då hon inte lyssnar på andra, men hon bryr sig om alla och har ett stort hjärta. Hon har även ett jäkla ungerskt humör som båda tjejerna (och lilla E) ärvt även om de kan kontrollera det, eller Challe är rätt bra på det iaf. Pappan i familjen är glad och busig och älskar musik och dans, vilket märks ordentligt när han har några glas innanför västen. Då får man dansa i köket och gissa artister osv. :)

Det hon gjort för mig som jag blev förvånad och tacksam över var att släppa allt och åka hit med sin sambo när jag ringde och berättade att min bror dött, fast klockan var efter 21 och de stannade fast vi inte var så kontaktbara. Blir tårögd när jag tänker på det.....det är vänskap....Jag vet att Challe och jag kommer hålla ihop, tills vi är gamla och grå. :)

Misslyckad shopping

Idag efter att jag fått bilen lagad åkte jag till Nyköping. Tanken var att shoppa något till min kompis som fyller 30 imorrn och sen även hitta något att ha på mig, då jag inte har handlat kläder på rätt länge tänkte jag unna mig det.

Presenter till kompisen hittade jag, blev rätt många och har ingen koll på slutnotan, säkert 500 iaf, men småsaker och det var kul att handla åt henne. Hon önskade sig gröna växter, och det tyckte jag var tråkigt att köpa, men jag köpte 4 st på Blomsterlandet. Där fanns även jättefina doftljus i glasburkar med lock och 2 ljusblå eller turkosa små glaslyktor som de kan hänga på uteplatsen. Sen köpte jag på Coop även badskum och body butter (jordgubbsdoft, köpte en åt mig själv oxå) så hon får lite hemmaspa och lyx. Sambon som har humor gick och hämtade 2 smörknivar som han ville ge henne. Fattar ni varför? :) Allt jag köpte till henne vill jag ha själv oxå, kan bli en tur nästa vecka för att köpa doftljusen iaf......

Däremot när det kom till nåt att ha på mig gick det inte alls. Va inne på Kappahl, H&M, Lindex, Åhléns, Gina Tricot osv en snabbis. Såg bara sånt jag inte gillade eller passar i, varken stil eller storleksmässigt. Riktigt deppigt när jag hade pengar och lust att hitta nåt. Kände att modet just nu inte alls är för mig iaf....

Bilen blev ju lagad, men är inte betald. Det var flera i kö före mig och jag skulle ju iväg, dessutom gick nån propp och det krånglade till det för verkstaden. Då är det härligt att bo i lilla Bettna, att vi känner varandra och att de litar på att jag kommer in nästa vecka för att betala. Knappt 1000 kr, trist men det kunde varit värre. Ska bara försöka hitta tid att besikta om bilen sen, troligtvis i Nyköping eftersom jag ska vara där på praktik i 3 veckor framöver. Det löser sig, hoppas bilen är snäll mot mig tills jag tagit examen, fått jobb och kan köpa ny bil, om jag ens behöver en.

Jo jag kan tillägga att jag blev sur när jag satte på kaffebryggaren idag. Efter en kvart kom jag ihåg att jag inte tagit kaffe men när jag kom ut trodde jag att jag glömt sätta igång den, men lampan lyste men inget hände, den var pajko....så irriterande när jag vant mig vid att dricka kaffe när jag ändå är hemma. Brukar ofta få ont i magen av det, men jag tror jag tränat upp min tolerans och även blivit lite mer beroende av kaffet. När vi handlade sen så följde det en ny kaffebryggare med hem. Tobbe ville ha en med thermoskanna, men den var gråvit och jag tyckte inte den va snygg. Den vi hade som gick sönder var svart med lite detaljer i nån annan färg som jag inte minns. Vi hittade en vanlig svart som va snyggare men utan thermoskanna. Den vi hade var bra när det funkade, men nu ville vi inte lägga lika mycket pengar på en ny, men den är nog minst lika bra. Kaffet smakade bra iaf. :)
Ha en bra helg alla!!!

Årsdag för lilla Jocke

Idag är det ett år sen Tobbes kusins son dog, 14 år gammal bara, vad tiden går fort....

Jag minns att när jag träffade Tobbe var det i början ofta en del släktsammankomster och det är en härlig, högljudd och busig släkt han har, de vi är närmast iaf. Vi träffas inte ofta men det märks inte när vi väl ses :).
Hur som helst minns jag några små barn som sprang runt och busade och blev rejält busade med av alla grabbar/gubbarna iaf. En var en söt lite rödtott, som jag brukar kalla rödhåriga småbarn. Jocke var väl cirka 4 år då och busig men blyg, vilket han fortsatte att vara länge. Men den sista tiden verkade han mer kaxig, vilket han säkert var mer i skolan, men när släkten samlades kanske han skärpte sig, kände inte honom så väl tyvärr.

För ett år sen på eftermiddagen var vi påväg till mamma för att fira min brors födelsedag, eller jag tror det iaf, då han skulle ha fyllt den 28:e. I bilen mellan Bettna och Flen ringer Tobbes telefon och eftersom han kör svarar jag. Det är svärmor och något känns fel och hon verkar skärrad och eftersom jag fått tråkiga besked i telefon tidigare blir jag rädd och får en klump i magen. Hon säger att Jocke är sjuk och åkte med ambulans och de jobbar med honom nu, enligt hans farbror som ringt. Han hade varit sjuk redan innan sportlovet men det var som en tuff och envis förkylning. Han var hemma och när hans mamma kom hem från jobbet fick hon ingen kontakt av honom, så hon ringde ambulans och han fick hjärtstillestopp i den, men de fortsatte jobba med honom på sjukhuset. Svärmor var orolig men jag kunde inte riktigt ta till mig det hon sa, för det väckte hemska minnen, och det kan ju bara inte hända igen! Vi fick bara hoppas på det bästa och hon skulle höra av sig om vi fick veta något nytt.
På kvällen när vi kommit hem från mamma ringde svärmor igen och jag svarar som vanligt först. Hon gråter och säger att han dog......ett liv på 14 år var bara borta och  nu hade Tobbes släkt drabbats av det värsta....så hemskt att fina människor ska drabbas av sånt här. För att inte tala om alla hans jämnåriga vänner behövde gå igenom detta så tidigt i sina liv.

Jag minns inte orsaken helt, men han hade fått en akut infektion som slog ut allt i kroppen. Så sorgligt och onödigt.

Så idag ska vi ikväll tända våra änglaljusstake för Jocke och de som minns honom. <3

Oväntat samtal

I fredags kväll fick jag ett samtal som stressade upp mig till en början.
Min fältmentor (som har hand om alla praktikplatser och att studenterna har det bra) ville prata med mig, vilket jag trodde handlade om att vi ska ses då vi inte ens träffats sen hon började i höstas. Nej då hade hon hört från han som sköter praktiken från skolan att jag ville ha hjälp med ett problem. Jag mailade och ställde bara en fråga om mina rättigheter på praktiken och hade ett litet problem med handledaren skrev jag, men han skickade utan att jag visste det vidare till fältmentorn som då ringde mig. (I mailet sa han att jag fick kontakta fältmentorn för att få hjälp, vilket jag ju aldrig gjorde)

Hon vill att vi ska ses och hon har redan pratat med handledaren om att hon ska komma ut och kolla läget och lämna några nya papper kring handledning av studenter. Därför ville hon veta vad jag behövde ha hjälp med. Jag ville inte ha hjälp utan tänkte ju lösa det själv, så det här kändes hel konstigt, men det sa jag ju inte. Hon vill kanske ses innan mötet också för att lägga upp en plan för samtalet. Blev så stort av nåt litet. Jag behöver bara strukturera upp samtalen med handledaren så jag får bättre hjälp med det jag behöver och det har jag redan tagit upp med handledaren så jag tänkte ju att det löser sig nästa gång vi ses, men jag mailade för att kunna säkert trycka på de rättigheter jag har så jag kan ta upp det med handledaren.

Det känns i och för sig skönt att veta att fältmentorn vill mitt bästa och att hon tar tag i problem som uppstår, men även att hon inte behöver lägga massa krut på det här. Känns så allvarligt. Visserligen är jag inte helt nöjd med min handledare om jag jämför med den jag hade förra året. Hon har mindre tid för mig och har mycket ansvar och möten hon går på, men det har ändå funkat rätt bra. Med fältmentorns hjälp kan det bli bättre, men jag är lite orolig, fast försöker tänka positivt att det inte skadar i alla fall.

Bebisar och barn

Alltså det är omöjligt för mig att inte le när jag ser eller träffar barn. Mitt hjärta blir så glatt att det inte går att vara sur, vilket är en stor anledningen till att jag vill fortsätta jobba med barn. Det märks att jag inte är ensam om det. När jag jobbade på förskolor och gick på promenad eller till bibblan märktes det att de som mötte barnen blev gladare en stund, framförallt när jag jobbade på småbarnsavdelning. Även idag under vår redovisning då en i den andra gruppen hade med sitt barn, som var ungeför 6 mån gissar jag och alla tittade på barnet och log och det blev en lättsam stämning och störde inte alls. Bästa kommentaren var från läraren som inte sett barnvagnen där barnet sov då barnet vaknade och lät, mitt i deras redovisning: "jaha har vi en liten här också" och stort skratt. Barn förgyller livet/dagen!

Idag träffade jag lilla Olle en snabbis igen och jag fick direkt bära runt på skruttungen. Härligt var det och han verkade se mer och kommunicerade lite kändes det som. Jag hade kunnat sitta där hur länge som helst och bara tittat på honom, men  jag var ju tvungen att prata lite med hans föräldrar också. :) Dessutom hade jag med mig lunch till oss, lasagne, vilket var uppskattat. Gillar när jag hinner göra nåt kul efter skolan då vi ändå slutade tidigt. Kom dessutom hem med 4 stora glasflaskor till sambon, min kompis kom ihåg att han innan jul letade efter flaskor med bra kork, såna som man hade förr med korken som sitter fast på flaskan.....han gjorde ju egen glögg och då klart man ska ha bra flaskor.

Ser fram emot helgen, imorrn om inte väglaget är riktigt illa, ska vi gå på bio. Den här gången blir det Hamilton, för min sambos skull. Hoppas att även jag tycker den är bra, fast det är inte något jag skulle valt själv. Sen blir det tyvärr städ, för det behövs nu, veckohandling och pluggande, lite iaf. För nästa vecka ska vi köra igång med en ny uppgift och vi vill hinna så mycket som möjligt innan våra 3 veckors VFU, praktik.

Vad ser du???

När jag kom hem och fick av mig alla ytterkläder, väskor och kassar såg jag detta på mattan i hallen. Bilden blev lite suddig och ja, vi behöver städa, men vad tycker du det ser ut för figur?

The Last Lecture before his Death

Randy Pausch Last Lecture: Achieving Your Childhood Dreams

Trött.....

Jag vet inte vad som har hänt. Jag är alltid trött, fast jag sover bra och inte mycket känns roligt utan mest som ett onödigt ont. Det kan vara den dåliga motivationen för skolan som gör mig trött och lat då det inte finns så mycket att göra hemma. Sen känns allt som en jobbig motgång med tanke på att jag har ont jämt främt i nacken och lite i ryggen.
Första dagen efter kiropraktorn kändes det ok, men inte dagen efter då värkte det som sjutton igen och jag var yr och mådde allmänt dåligt. Idag har det lugnat sig lite iaf, men ändå att ha ont hela tiden tar på krafterna.
Tänker avvakta den här veckan då jag vet att det tar ett par dagar innan det går över efter ett kiropraktorbesök, men jag misstänker att jag behöver ett besök till.
Tur att det finns smärtlindrande iaf, blir alvedon och voltaren eller ipren 2 ggr om dagen, ibland 3 om jag inte står ut, vilket är max/dag. Tycker inte om att ta tabletter, men jag står inte ut med att ha ont så då gör jag det valet.
Det är trist att jag inte får mkt gjort, varken hemma eller i skolan, helst skulle jag vilja sova och sova och inte ha en massa annat att tänka på eller göra.....hoppas allt blir som vanligt snart, svackor har ju alla nångång, men min svacka känns ovanlig för mig....hm...

Kluven.....

Det känns som om jag har en begynnande 30-års kris. Fattar knappt att jag fyller så mycket, känner mig som 23 ungefär. (förutom kroppen som känns som mkt äldre ibland)

Jag kan dessutom inte fatta att så många saker jag trodde skulle hänt vid den åldern inte har gjort det. Barn främst trodde jag att jag skulle ha, vilket ökar på min kriskänsla, mer än åldern i sig. Det klart att man har vissa förväntningar på livet och när det inte skett känns det konstigt. Min sambo har lite svårt att se det så, för han har inga förväntningar säger han, vilket nog är skönt. Att han alltid ska vara så stabil, klok och enkelt självklar.....något jag verkligen inte är alla gånger.

Däremot gjorde jag något i mitt liv som jag ska vara stolt över, även om jag knappt kommit halvvägs än, det var ett enormt steg att börja plugga och ta kontroll över mitt yrkesliv. Det är nog det bästa och kanske första jag gjort för min egen skull känns det som. Håller tummarna att motivationen kommer tillbaka och att allt går bra och tiden går fort, för jag vill jobba!

Just nu funderar jag på hur jag ska fira min 30-års dag. Ska jag ens fira? Hur i så fall? Med vilka? De senaste åren har jag inte firat mina födelsedagar, mer än att enkelt fikat med vår familj och våra 2 närmsta kompisar. Det saknas ju 3 personer i mitt liv och då är det inte roligt att fira längre (mina 3 bröder). Dessutom är det jobbigt att fixa med allt och framförallt att vara i fokus. Jag skulle vilja åka bort när jag fyller år, men ändå är det roligt att träffa alla och få roliga presenter är ju lite kul.....men orkar jag....en del av mig får verkligen beslutsångest och vill glömma bort allt....eller slå på stort för en gångs skull....

Meryl Streep

Idag va älsklingen och jag på biodejt. Vi bestämde att vi ville på bio i torsdags och det stod mellan 2 filmer. Hamilton eller Järnladyn. Jag kunde tänka mig att se båda, varav Hamilton skulle vara enbart för Tobbes skull. Det slutade med att vi lottade och det blev Järnladyn. Demokrati, det gillar vi, men det kommer sluta med att vi går på Hamilton nästa gång :).

Hur som helst vet jag inte så mycket om Margaret Thatcher, va ju liten då hon regerade, men FY FAN vad Meryl Streep är bra! Har alltid gillat henne och uppskattat många av de filmer hon är med i, men nu blev jag impad. När hon porträtterar verkliga personer, jag minns att jag såg henne som Julia childs i Julia & Julie (tror jag), så ser man inte efter ett tag att det är Meryl, hon är fenomenal!

Jag trodde först inte jag skulle palla med att gå på bio, vi åkte in för att veckohandla och jag var yr och sänkt och kände mig åksjuk i bilen dit. Vet inte vad som var/är fel men jag hade ingen lust alls att göra nåt annat än åka hem och sova. Jag kämpade emot och när vi ätit på Max kändes det lite bättre, även om jag kände mig åksjuk även på bion, bilden fladdrade och jag blev yr. Men skam den som ger sig, jag ville göra nåt kul med Tobbe och så blev det! Det kan bero på nacken som återhämtar sig efter kotknackaren igår, hatar att vara yr.

ontet ska bort!

Jag har ju haft ont i nacken ett tag och värktabletter har tagit bort det värsta av värken. Men igår fick jag typ kramp i ryggen också, så då kände jag att jag måste ringa min kiropraktor så jag kan slippa att ha ont. För han brukar kunna fixa till det. Jag vet att ett par dagar senare gör det ont men sen går det över. Det är till och med skönt att bli knäckt i rygg och nacke, jag är så van och det hjälper ju. Däremot svider det i plånboken, kiropraktorn brukar ta 430 kr för cirka 10 min. Men det är det värt ändå. Den timlönen skulle jag också vilja ha....

Jag vet att jag borde träna upp ryggen, och ibland gör jag övningar jag fått av just kiropraktorn, men borde göra de oftare.

Kvällsfika :)

Äntligen köpte jag idag semlor åt oss (sambon åt en på jobbet oxå.....). Det var väldigt gott!

Det blev även ett antal alvedon och voltaren för värken....e ju mindre kul....



Motivation = 0

Alltså jag vet inte vad som har hänt....min motivation för skolan är nästan noll. Det är inte roligt alls, jag är mest trött hela tiden och orkar inte mycket. Misstänker att det är kursens fel, då ämnet ljus och ljud (el) är segt. Det är även bara gruppuppgifter så när man är hemma finns inte så mycket att göra, det är åtminstone ingen brådska med dem som går att göra, så då skjuter man fram det. Uppgifterna som vi har att göra med gruppen känns inte så roliga eller inspirerande heller tyvärr, så det är en kamp att ens göra nåt litet just nu....och pendlingen tar på mina krafter känns det som.

Antar att jag är trött på vintern också och allt känns tråkigt, det är samma gamla vanliga, skolan och hemmet....händer bara lagom roliga saker, bortsett från Olle och Eveline med föräldrar som det alltid är kul att umgås med. :)

Dessutom dras jag med värk i som typ börjar i och fortsätter från skuldran till nyckelbenet, nacken och huvudet sen några dagar, vilket gör mig på dåligt humör även om värktabletter tar bort det värsta. Jag hoppas att det ska gå över så jag slipper gå till kiropraktorn, även om jag vet att jag nog borde, men jag har inte tid i veckan, får se hur det känns nästa vecka.

Håller tummarna att jag inte är taskig mot nån hemma eller i skolan på grund av mitt opepp för det mesta......jag anstränger mig för att inte göra det, är tyst och mer inåtvänd just nu tror jag.

Nej nu ska jag laga mat.....

Trött rygg och trötta armar

Igår fick jag äntligen träffa lilla Olle och hans stolta mamma och pappa. Han var så liten och gosig. Jag bar runt på honom ett bra tag och guppade på honom om han va missnöjd, och det känns i kroppen idag, tänk att knappt 3,5 kilo kan bli så tungt. Sen är man så snäll och vill inte att han ska vara ledsen så man håller galet även om man får ont. Jag tog fina bilder på mig och Olle, men eftersom hans mamma inte vill att han ska hamna ute på nätet kan jag inte visa dem, men vissa kan få se det i skolan imorrn :)

Min bebislängtan blev lite stillad, men bara lite. Pikade sambon lite hela tiden och han tycker ju om barn och vill ha barn, bara inte nu. Däremot vågade han inte hålla i Olle, va rädd att han skulle gå sönder. Minns att det dröjde innan han höll sin brorson och Eveline, men det är ju inget farligt, bara mysigt och de går inte sönder, däremot är det bökigt att byta sätt att hålla honom.

Idag gick jag upp tidigt för att plugga, vilket gick sådär, sen åkte jag till Flen och klippte mig, äntligen! Därefter skulle jag mysa med Eveline och hennes mamma, men vi åkte till vårdcentralen då de har dragits med ögoninflammation i över en vecka och så en tur till apoteket och sen hem för att fika. Jag blev så trött av dagen och av att ha ont i kroppen att jag lyckades somna många gånger medan vi kollade på Sherlock som vi spelat in....skulle kunna sova nu oxå.

Bakning

Det här bakade jag idag igen. Receptet är lånat från

Moccarutor
Mängden smet till långpannekakan moccarutor är ofta snålt tilltagen och gör att kakorna blir lite väl tunna tycker jag. Dubbel sats plus lite andra småändringar i receptet gjorde att det blev liite mer kaka att tugga i sig. Jag ökade även på mängden glasyr något. Det känns som att detta recept kommer bli en keeper när det gäller moccarutor! Gillar man inte kokos som topping går det bra att ösa på lite färgglatt strössel istället. :)

Moccarutor
5 ägg
5 dl socker
4,5 dl vetemjöl
1 dl kakao
1 msk vaniljsocker
3 tsk bakpulver
300 g smör
2 dl mjölk

Glasyr
600 g florsocker
4,5 msk kakao
1,5 msk vaniljsocker
4,5 msk kaffe
1,5 msk mjölk
150 g smör, smält

Kokos

Vispa ägg och socker poröst. Blanda de torra ingredienserna i en bunke vänd ner dom i smeten. Smält smöret, häll i mjölken och rör ner detta också. Häll smeten i bakpappersklädd ugnsform som är 30x40 cm. Grädda i nedre delen av ugnen, 175 grader i ca 30 minuter. (Stickan ska vara torr)

Blanda de torra ingredienserna till glasyren. Rör ner kaffe, mjölk och smör. Bred ut glasyren över kakan och strö över kokos.

Förvara i kyl. Skär upp rutor när kakan har kallnat.




Jag lovar det blir så gott, som på ett cafe då rutorna blir högre eftersom det är dubblerat recept. Sen är det långt ifrån nyttigt, men det är inget jag bryr mig massor om, som vissa vet. Moccarutorna ska följa med till Norrköping imorrn då vi ska få träffa lilla O som är 3 v idag. :)

Saknad

Ibland funderar jag över om min sorg efter min bror är tillräcklig eller rätt, när man hör om andra som gått igenom liknande saker. Men samtidigt inser jag att alla sörjer på olika sätt och inget är rätt eller fel.(Det är 4,5 år sen min bror dog av hjärtfel)

Jag tänker på det som hände rätt ofta, fast inte dagligen längre. Jag blir inte ledsen när jag tänker på det, för jag orkar inte beröra det hela helt antar jag. Men jag känner saknad efter det som inte finns där mer och en sorg över att mina föräldrar mist ett barn och jag en bror, en framtida busfarbror till mina barn och en vän till min sambo. Sorgen över allt han inte fick uppleva är nästan värst på ett sätt, han hade knappt hunnit börja sitt vuxna liv även om han blev 30 år. Han var precis klar med en kort utbildning och skulle söka jobb och komma igång ordentligt, men det fick han inte....

Det börjar även kännas jobbigt för jag fyller snart 30 år, jag kommer bli äldre än honom...i september blir jag äldre än honom...

I början efter att det hände tänkte jag att man ska ta tillvara på tiden med varandra, men det gick över till att jag inte riktigt orkar knyta an till min familj på samma sätt som förut, jag backar lite, samtidigt som jag såklart älskar dem massor, vilket är anledningen till att jag backar tror jag. Det skulle göra så ont om något hände, men jag vet att man överlever, har redan gjort det en gång. Däremot har ett annat resultat blivit att jag är sjukt orolig över att något ska hända Tobbe, jag skulle dö själv då också. Han tycker jag överdriver men man vet aldrig vad som kan hända. Jag är även rädd för att dö själv, har så mycket jag vill göra och vill leva tills jag blir gammal. Har dödsångest för att dö och att andra i min närhet ska dö.

Känner att mina tankar blev lite spretiga, men jag behövde få ur mig lite idag av någon anledning, skulle nog egentligen kunna skriva en roman om allt skit jag vart med om....tänk om det var lika lätt att skriva om allt positivt som ändå finns också, fast jag har av någon underlig anledning lättare att se det negativa. Däremot finns det en sak som gör mig glad, det är att vara kring barn, så jag har valt rätt yrke och medan jag pluggar tar jag varje tillfälle jag får att mysa med lilla E och på söndag får jag träffa hennes lilla kusin O, 3 veckor knappt. I framtiden kommer mina barn bli min glädje och då får jag för mig att jag blir hel som människa.

min blogg

Jag har en blogg för att kunna bearbeta min vardag och händelser i livet, gamla som nya.
Jag skriver ganska spontant det jag tänker på och ibland kanske det inte blir exakt som jag tänkt, men sån är jag just då.
Jag vill aldrig såra någon som råkar läsa det jag skriver, utan jag bloggar mest för min egen skull och bearbetar miNa tankar och hoppas att jag kan komma fram de jag menar i slutändan. Är jag någon gång sur på grund av något så går det med tiden över. Säg till om jag skriver nåt som sårar, det är INTE min mening med denna blogg.

Sen får de som råkar läsa gärna lämna kommentarer :)

Tankar om min utbildning

Min utbildning till förskollärare är 3,5 år, 7 terminer. Efter arbetet kommer jag tjäna lite mer än tidigare, men inte mycket mer, dessutom har man en massa studielån.

Min skola är bra, har bra lärare, fina lokaler osv. Det som jag ogillar är att den inte är speciellt anpassad för pendlare. Jag kan ångra att jag pendlar ibland och att vi inte flyttade för att slippa det. Vissa dagar är vi i skolan i bara några timmar, ibland bara för en föreläsning, visserligen får man ju välja vad man går på, men många kurser tar upp det viktiga inför prov på just föreläsningar så det är synd att missa det. Men tiden vi förlorar på att pendla är rätt mycket, om man inte utnyttjar tågtiden för att läsa.I snitt har vi nog varit nere 4 av 5 dagar sen jag började. Mer och mindre i olika kurser...

Just nu har vi inte mycket att läsa, vi har många dagar med bara ett pass i skolan (1,5 tim) och viktiga föreläsningar som man inte vill missa. Ibland känns det väldigt jobbigt bara. Kunde önska att vi hade färre men längre dagar när vi ändå åker så man sparade både pengar och tid.

En annan negativ sak med min skola eller utbildning egentligen är att vi läser med de som ska bli lärare och nivåerna på det vi ska lära oss och uppgifterna vi ska göra känns mer skolanpassade istället för förskolan. Jag skulle vilja skräddarsy min utbildning mer....snart ska vi i alla fall välja specialisering/breddning där vi läser 2 kurser/termin inom ett område. Vi måste läsa grundläggande fördigheter i matte och språk, sen kan vi välja en till specialisering men jag har inte bestämt mig ännu, specialpedagogik eller lek och lärande. Imorrn ska vi träffa en studievägledare och jag hoppas hon kan vägleda mig till det som passar.

Trött

Jag är trött, uttråkad, omotiverad, rastlös,lat...drömmer om allt möjligt.

De sista dagarna har jag varit trött och lat. Sover nog för mycket misstänker jag. Hade ett par dagar hemma från skolan och sov tills jag vaknade själv. Somnade då senast 22 och vaknade efter 8....insatt blir det nog normal sömn, har en föreläsning och den tvättstugan när jag kommer hem. När jag somnar om drömmer jag lätt och vill fortsätta drömma så jag brukar då inte ha svårt att sova vidare.

Skolan börjar sakta komma igång men det finns inte mycket att göra hemma, utan det är bara grupparbeten vi har. Jaja, bara 2 år kvar, det har gått fort hittills så snart är jag klar och får göra det jag vill, jobba!

Jo förresten, de dagar vi bara har en föreläsning åker jag exempelvis hemifrån 11 och är hemma 17; så 1,5 timmes lektion kostar totalt 6 timmar i tid, lite segt...