varför känns allt jobbigt?

Efter att ha tvingat mig att släppa fram allt skit jag hållit inom mig, för att jag varken orkat eller haft tid att känna efter, kvarstår en fråga: varför är allt jobbigt? Allt känns som en kamp och inget är roligt även om det finns stunder av glädje. Vad ska jag göra för att sliopa känna så? Köra på eller ta itu med allt med risk att bryta ihop.....eller bryter man ihop av att försöka gömma undan allt? Trodde tårarna aldrig skulle ta slut ikväll, nu måste jag gå vidare för den här gången. Jag vill må bra och ska kämpa vidare!