Det känns konstigt att skriva om farfar, som dog vid lunch idag, han skulle fyllt 92 år i september och var dement i flera år och fick en stroke för ett tag sen och kroppen orkade inte längre helt enkelt.
Jag har många minnen av honom och farmor för vi var mycket hos dem då de bodde rätt nära. För 5 år sen dog farmor av sin 3:e stroke om jag minns rätt. Sen dess har farfar tappat mer och mer av sin livslust. De var tillsammans så länge, mer än 60 år. Han saknade henne mycket och gick in i sin demens mycket snabbare efter att hon dog. Jag har inte träffat honom jättemycket senaste åren för det är jobbigt att se någon nära försvinna mer och mer. Jag valde att minnas hur han var när han mådde bra, för att orka själv.
Farfar för mig var en busig gubbe. Han skulle alltid skoja och jag brukade kalla honom för kocko farfar. Han hade fint mörkt hår fram till för några år sen bara. Han var målare och för bara några år sen höll han på att måla runt fönstrena på huset. Han höll alltid på med något på lilla gården. Han var oftast väldigt glad minns jag, men han och farmor kunde tjafsa och gnabbas ordentligt. Hos farmor och farfar lyssnade man på P4 hela dagarna eller kollade på tv, där en skål i keramik med godis fanns. Hans stol framför tv:n brukade vara en bil när jag lekte. Frukosten bestod av att göra den snyggaste tallriken med fil, eller Kefir hade de, äppelbitar, banan, russin, müsli eller havrekuddar. Han tyckte alltid att hans blev bäst, såklart. Farmor bjöd alltid på hembakat, gärna bullar när vi fyllde år eller rabarberkräm, hon var bäst på det. Katter hade de alltid, några inne och massor av ladugårdskatter. Dessa katter var bortskämda verkligen för de älskade katter.
Något som var jobbigt för farfar var att bli av med körkortet, tjatade mycket om det och kunde inte förstå att han inte fick köra, han skulle minsann köra mycket bättre än alla yngre än han. De körde en vinröd citroën som när man skulle köra iväg så åkte baken av bilen upp, mycket kul när man var liten.
Det är mycket jag inte vet om mina far och morföräldrar, deras liv innan de var min farmor, farfar, mormor, morfar. Önskar jag varit mer frågvis men att vi älskade varandra var tydligt, fast vi inte visar så mycket känslor alla gånger. Nu är alla borta, uppe i himlen eller vart man nu hamnar. Morfar har varit död i 29 år ungefär, mormor i 12 år, farmor i 5. Farfar får äntligen träffa sin fru igen och nu har vi ännu fler skyddänglar som se efter oss.
Jag är glad för farfars skull att han slipper lida och får vila istället. Men för min egen del blir jag ledsen för att en viktig person är borta och jag inte får träffa honom igen.
Nu hoppas jag att allt arbete med att ta hand om bouppdelning och allt går utan problem. Finns viss risk för tjafs då min faster och hennes familj inte är helt kloka. Jag vill gärna ha minnen från farmor och farfar, sånt som betyder något för mig. En köksoffa vill jag ha, får väl se om det blir så.
Vi glömmer dig aldrig farfar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar