Falling.....

Det är konstigt hur vardagen gör att man tillfälligt glömmer allt skit man varit med om men så kommer det plötsligt tillbaka och det känns som det hände nyss och man mår som då. Tror jag skrivit om detta förut men ibland måste man bearbeta skiten igen.

Pratade med pappa idag som ältar det faktum att han inte får träffa sina pojkar, mina halvbröder. Han har inte sett de på 5 år nu, sen de flyttade till Sandviken. Han har gjort försök till att, genom familjerätten där uppe, få träffa barnen men deras galna mamma vägrar och säger att det är pojkarna som inte vill träffa sin pappa. Det är skitsnack för hon manipulerar, hjärntvättar och skrämmer alla som kommer i hennes väg, men ingen fattar att hon ljuger och är galen. Han har lyckats prata med dem ett par gånger, men hon brukar säga att de inte vill prata med honom heller.

Jag träffade pojkarna bara ett par dagar innan vår storebror dog för 5 år sen i augusti. Vi körde dit upp och hem igen på en dag. Det tar typ 4 timmar enkel resa. Jag tyckte det var roligt att träffa dem men det tog på mitt psyke. Jag har försökt behålla kontakten men det har minskats ner till att jag ringer när de fyller och skickar pengar när de fyller och vid jul. Mer orkar jag inte även om det tar emot att erkänna det. Jag har inget val för att orka må bra, eller må som jag förtjänar. Den kvinnan har gjort mig och min familj så illa, men det är ju inte pojkarnas fel och de borde inte drabbas. Det är ju deras mamma som bestämmer och vi kan inte göra så mycket. Jag förlitar mig på att en dag kommer de att inse vad deras mamma gjort och då kommer de till mig. Kan ju hoppas att pappa lever när den dagen kommer. Jag känner även viss press från pappa att ha kontakt med pojkarna. Jag får ha kontakt med dem enligt deras mamma och har länge försökt just för pappas skull. Men det funkade ju inte och jag började säga ifrån när han bad mig ringa. Han känner sig ju rådlös och desperat så jag förstår att jag skulle kunna vara hans länk till pojkarna.

Jag vill gärna åka upp i sommar och hälsa på, men som Tobbe sa, jag träffar gärna barnen, men INTE henne. Undrar om det skulle gå att lösa på det sättet. Men då börjar jag tänka på nästa problem. OM jag träffar de kommer de att fråga efter sin storebror, om de inte nu fått för sig att Tobbe är deras bror, deras mamma antydde det för ett par år sen. De vet inte att vår storebror varit död i snart 5 år och de har inget fått veta, för att skydda dem enligt deras mamma. Visst de var/är små, 11 och 9 i år, men jag själv skulle bli fly förbannad och ledsen om jag först flera år senare fick veta sanningen. Tänk om jag får berätta det när jag nu träffar dem, det vore hemskt.

Jag har fått stänga av alla dessa känslor och pappas problem och sorg för att ens orka vara jag. Jag brukar ta åt mig andras skit och hålla det inom mig tills jag inte orkar mer. Jag känner mig kall ibland som inte reagerar när andra mår dåligt eller gråter, men jag skyddar mig själv helt enkelt. Jag är känslig egentligen men pallar inte alltid. Hellre är jag kall än att jag får ångest igen som när det var som värst och jag knappt kunde åka och handla mat eller göra något normalt utanför hemmets väggar.

Livet känns som en kamp som aldrig tar slut och just nu är det extra tufft känns det som. Jag är stressad, trött och lite nere ändå och så kom detta tillbaka vilket inte gör det roligare att vara jag just nu. Jag vet att alla går igenom sina egna motgångar och att många går igenom värre saker än jag. Man klarar av mycket mer än man tror och när man kommer igenom något jobbigt eller kan lägga undan problemen och leva igen inser man hur stark man kan vara egentligen. Ibland önskar jag att jag slapp vara stark.........