Ibland funderar jag över om min sorg efter min bror är tillräcklig eller rätt, när man hör om andra som gått igenom liknande saker. Men samtidigt inser jag att alla sörjer på olika sätt och inget är rätt eller fel.(Det är 4,5 år sen min bror dog av hjärtfel)
Jag tänker på det som hände rätt ofta, fast inte dagligen längre. Jag blir inte ledsen när jag tänker på det, för jag orkar inte beröra det hela helt antar jag. Men jag känner saknad efter det som inte finns där mer och en sorg över att mina föräldrar mist ett barn och jag en bror, en framtida busfarbror till mina barn och en vän till min sambo. Sorgen över allt han inte fick uppleva är nästan värst på ett sätt, han hade knappt hunnit börja sitt vuxna liv även om han blev 30 år. Han var precis klar med en kort utbildning och skulle söka jobb och komma igång ordentligt, men det fick han inte....
Det börjar även kännas jobbigt för jag fyller snart 30 år, jag kommer bli äldre än honom...i september blir jag äldre än honom...
I början efter att det hände tänkte jag att man ska ta tillvara på tiden med varandra, men det gick över till att jag inte riktigt orkar knyta an till min familj på samma sätt som förut, jag backar lite, samtidigt som jag såklart älskar dem massor, vilket är anledningen till att jag backar tror jag. Det skulle göra så ont om något hände, men jag vet att man överlever, har redan gjort det en gång. Däremot har ett annat resultat blivit att jag är sjukt orolig över att något ska hända Tobbe, jag skulle dö själv då också. Han tycker jag överdriver men man vet aldrig vad som kan hända. Jag är även rädd för att dö själv, har så mycket jag vill göra och vill leva tills jag blir gammal. Har dödsångest för att dö och att andra i min närhet ska dö.
Känner att mina tankar blev lite spretiga, men jag behövde få ur mig lite idag av någon anledning, skulle nog egentligen kunna skriva en roman om allt skit jag vart med om....tänk om det var lika lätt att skriva om allt positivt som ändå finns också, fast jag har av någon underlig anledning lättare att se det negativa. Däremot finns det en sak som gör mig glad, det är att vara kring barn, så jag har valt rätt yrke och medan jag pluggar tar jag varje tillfälle jag får att mysa med lilla E och på söndag får jag träffa hennes lilla kusin O, 3 veckor knappt. I framtiden kommer mina barn bli min glädje och då får jag för mig att jag blir hel som människa.
Ett fint inlägg,och sorgset, men fint. alla ska vi väl dö någongång, men det är verkligen jobbigt och läskigt att tänka på det. Hoppas att man någon gång lyckas se på det utan skräck och oro i tanken.
SvaraRadera