Storebror.....1977-2007....



Den här texten skrev jag i gruppen jag startade på Facebook till minne av min storebror. Det är fortfarande jobbigt att läsa...

Den 11 augusti 2007 var en bra dag, till en början.
Tobbe o jag va lata, åkte och handlade och firade hans kusinbarn som fyllde år. Vi fikade och hade det riktigt trevligt. På kvällen åt vi lyxmiddag, oxfilé och tzatziki...mums. Vi skulle fira våra 6 år tillsammans innan semestern slutade.
Strax efter middagen, typ 20.30 ringde mamma, det stod på displayen iaf. Men det va pappa, då trodde jag nåt hänt mamma, det var för sent för att pappa skulle vara hos henne. Men han sa bara att du va borta....jag fattade noll o undrade vart du hade stuckit till. Sen sjönk det in men det lät helt sjukt, så kunde det väl inte vara? Jävla epilepsi tänkte jag!!! Du hatade den sjukdomen o jag vet att du slarvade med medicinen, den va dyr o nån gång betalde vi den. Jag ville inte att du skulle få några fler anfall.
Jag gick hur som helst chockad in till Tobbe o sa att du va borta, död. Han höll på att slå sönder sängen han satt i. Jag kunde knappt andas....och maten spydde jag upp. Jag orkade inte prata med mamma, det måste sjunka in och jag va rädd at jag skulle bryta ihop om jag hörde hennes röst...
Jag ringde Challe och hon o Henke åkte hit direkt. Vi satt mest o pratade om dig, men jag kände mig helt tom, tankarna for runt men ändå förstod jag noll.

Din dag vet vi bara lite om. Du hade suttit vid datorn, som vanligt, och hade tv:n på. Sen bestämde du dig för en dusch vid 11 kanske och där stannade ditt hjärta upp för alltid. Det måste ha gjort ont först, men sen blev du medvetslös och hjärnan slutade fungera.
Du hade tagit ut pengar dagen innan och köpt öl som kanske du o Simon skulle dricka i helgen.
Mamma skulle bjuda hem dig på middag men fick inte tag på dig. Hon har alltid vart rädd att du skulle få ett anfall och ramla o dö. När du inte svarade trodde hon du var död. Så hon ringde till pappa som åkte upp o kollade om du var hemma. Dörren var reglad och han hörde tv:n men du öppnade inte. Han ringde till securitas och de ringde polisen för att få komma in. Där hittade de dig i badkaret. Mammas onda aning visade sig att stämma.

Vi har alla varit i chock, o är det fortfarande till stor del. Vi har gråtit massor men försökt fokusera på det roliga och att vi fick ha dig den tid vi fick. Kinderägg, fiske, öl o poker hade du gemensamt med Tobbe, jag vet att han saknar det. Du va ju hans svägerska :)
Mest ledsen och arg är jag för allt du inte fick uppleva. Det är inte rätt att dö vid 30, du skulle ju få ett bra jobb, hitta kärleken och skaffa barn så småningom, jag ville ju bli faster, och få dig som morbror åt mina framtida barn.
Vi var inte så nära men tack vare Tobbe hade vi kommit närmare varann, jag önskar att vi hade fått mer tid tillsammans...

Sista gången jag träffade dig var på Malmamarken. Du var så jäkla bakis o orkade egentligen inte gå men du ville hänga på ändå. Du va fortfarande svart runt ögonen efter sminket o jag vet att pappa pikade dig om det när vi träffades. Vi träffade Jörgen minns jag och sen bjöd Tobbe dig på en hamburgare som du glufsade i dig. Sen minns jag inget mer från den dagen, men det var trevligt.

Efter 2 veckor fick vi veta att du haft ett medfött hjärtfel. Konstigt att det aldrig upptäckts tidigare. Du hade haft halsbränna i 2 veckor som inte gick över, kom mamma på sen, det kan ju varit ett tecken, men inte trodde någon att det här skulle hända.

Jag hoppas du var nöjd med begravningen. Jag vet att du ville kremeras och ligga i minneslund, tror vi pratade om det några månader tidigare på farmors begravning. Pappa fixade ett stort svart tyg att svepa kistan med och vi ställde 2 kort på dig och din keps o dina glasögon. Musik fixade vi oxå. Simons låt va så fin. Vi vågade först inte ha minnesstunden tillsammans med släkt o vänner. Jag o mamma va så rädda att vi skulle bryta ihop men det är konstigt hur stark man kan vara. Jag är så glad att dina vänner kom, det betydde mycket för oss. Om en begravning nånsin kan vara fin och kännas varm, så var din det. Vi fick ge dig det sista vi kunde för att hedra dig.

Så, 2 år har snart gått. Det är helt sjukt vad fort tiden går. Vi tänker på dig ofta och firar dig på din födelsedag med dina favoriträtter. Jag tycker det är trevligt men det stämmer inte att samlas utan dig. Det känns fel.

En del säger att det alltid finns en mening bakom allt som händer. Har inte kommit på vad det här skulle vara bra för än. Jag har iofs märkt att man kan leva vidare efter att ha förlorat någon nära. Människan kan vara stark och fan vad stark jag va tvungen att vara för att orka. Jag hade stort stöd av Tobbe. Av alla egentligen men ändå står man där själv och måste orka leva.
Mamma o pappa har fått mycket bättre kontakt iaf. Det behöver han efter allt han gått igenom sen långt innan du dog. Var inte ledsen för att han inte sörjt dig, den dagen kommer. O vakta över våra söta småsyskon, det behöver de nog när de bor med den kärringen.

Jag älskar dig!!! /Lillasyster