Ansvar

Jag önskar ibland att jag kunde vara mer ansvarlös, eller iaf inte hade en massa ansvar eller tog åt mig mer än jag behöver. Jag har ansvar för mycket känner jag och det känns kvävande ibland och jag har svårt att vara positiv. Jag är väldigt känslig och kan älta saker väldigt länge.

Skolan är ett stort ansvar såklart, hemmet likaså. Även om vi är två så har jag huvudansvar för allt utom det ekonomiska, eller jo, jag betalar räkningarna åt oss båda, men han tjänar mycket mer än mig och jag kan lita på att vi tillsammans klarar oss. Men jag håller koll på allt, mat, tvätt, olika saker vi ska göra....vem som fyller år osv....

Sen har jag ett ansvar mot mina föräldrar, som enda barn vid livet, eller jag tar åt mig saker känslomässigt. som om det vore mitt ansvar och jag vet att jag står där själv när de blir gamla och dåliga. Ibland hjälper de även till att lägga på ännu mer, utan att de tänker på vad de gör tror jag. För när jag protesterar verkar de inse vad de sagt.

Som från pappas håll att jag borde ringa och se hur mina halvbröder har det. Han vet att jag mår dåligt av det och jag har fått lov att tänka på mig själv och har sagt nej, jag har den kontakt jag orkar ha. Visst finns det en stor vilja att prata med dem och träffa dem, men det kan inte ske på min bekostnad längre. Jag önskar de bodde kvar i Flen så jag kunde träffa de oftare.
Idag pratade han med en utomstående som tyckte att jag kan vara en väg till att ha kontakt med pojkarna och möjligtvis hjälpa till så att pappa kan få kontakt med dem igen. Pappa söker efter halmstrån till lösningar och självklart skulle jag vilja hjälpa honom, men inte på min bekostnad, det har jag gjort tillräckligt länge. Orkade jag med allt som är kring pojkarna skulle jag kunna åka imorrn och hälsa på dem, men det går inte just nu.

Skillnaden mellan mig och pappa är att han inte kan acceptera hur allt ser ut, att han inte har kontakt med sina egna barn och inte kan göra nåt åt det utan pengar och beslut från myndigheter. Bandet till sina barn är starkare än mellan mig och mina halvsyskon. Sen att barnens mamma är en sociopat eller psykopat eller nåt hjälper ju inte. Hon är inte klok och ljuger och manipulerar nåt fruktansvärt. Dessutom är hon väldigt intelligent och vet hur man ska göra för att få som man vill. Stackars pojkar som växer upp med henne....

Jag accepterar att jag inget kan göra, de får komma till mig sen, jag ser till att de har min adress och telefonnummer, mer kan jag inte göra just nu. Men jag blir så arg och ledsen när pappa påpekar eller halvt ber om  något som han vet tynger ner mig, han borde inte ens nämna det. Säger jag nåt om det till mamma blir hon arg och skäller ut honom, men hon vet hur han är efter att ha känt varandra i över 40 år.

I vissa lägen kan jag verka stark och kanske verkar känslolös och visar inte känslor, men innerst inne känner jag mig svag och känner allt i mängder....jag försöker hålla skiten ifrån mig, men så kommer det tillbaka och jag inser att jag glömmer en hel del, för både tobbe och pappa kan ta upp saker som jag inte kommer ihåg har hänt, får tänka länge innan det kommer tillbaka. Det är min räddning, att gömma undan det och gömma jobbiga saker....