Tänk att livet återigen visar sig vara så orättvist! En ung människa har tagits ifrån sin familj och blivit en ängel. Mitt hjärta blöder för alla de goda människor som sörjer samtidigt som det väcker alla gamla minnen från då min familj gick igenom samma sak. Jag kände inte honom så väl men hans släkt har blivit min och jag älskar dem och jag önskar jag kunde göra det ogjort så de slapp lida.
Det går att komma ut ur det svarta hålet, fråga mig inte hur, men vi kom ut ur det till slut, samtidigt som saknaden alltid finns kvar och jag förstår inte än idag, 3,5 år senare att det ens hänt. Låt det ta tid men kom ihåg att leva, för det är vad vi kan göra för att hedra och minnas de älskade som är borta. Den som någon minns är inte död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar