Jag har aldrig gillat att misslyckas. Helst har jag hållt mig till det jag kunnat för att slippa misslyckas. I skolan ville jag klara av allting och få rätt bra betyg, vilket var en stor press men jag klarade av det då, på den nivån.
Nu när jag börjat på universitetet är det tuffare än jag trott, trots att jag var beredd på att det skulle bli tufft. Kraven känns skyhöga och det gäller att vara alert och hänga med från början. Jag gör mitt bästa och kämpar på, sen får jag tillbaka portfolion jag skrivit och uppsatsen min grupp gjort, med resultatet Underkänd. Det är inte roligt, för hur kan jag göra mer än mitt bästa?
Som tur är får vi komplettera allting, vilket egentligen inte är så mycket, och lämna in i januari. Men jag vill ju klara av det 1:a gången, fast nu får jag vänja mig vid att inte klara allt vid 1:a försöket....nästa vecka får vi tillbaka begreppstentan troligtvis. Det kändes rätt bra när jag skrev den men jag vet inte om det räcker...
Att misslyckas kan vara nyttigt, trots att det är trist. En skillnad från förra kursen och den nya vi börjat på är att jag ser till att ha en ordentlig planering och koll på vad som ska hända. Jag vet vad jag måste göra och när det ska göras så jag slipper stressa. Hinner jag med nåt mer så kollar jag bara på nästa veckas planering och gör nåt mer om jag orkar. Fast ibland är det skönt att skippa planeringen helt. Att bara vara ledig vilket man behöver när det hela tiden är nåt att göra i skolan och hemma. Men då kommer mitt dåliga samvete fram för det jag borde göra istället för att se på tv eller lata mig. Jag hoppas att min planering kan fixa till det för det är stressande att hela tiden tänka på annat och inte njuta av nuet. Det är nåt jag behöver bli bättre på, tänker ofta på det som hänt eller det som ska hända, inte det som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar